Nu: Sudan!

Det är bröllopstider här och nu har jag klarat av mitt andra! Den här gången ett sudanesiskt. Det var nog ännu större än det sydsudanesiska och lika festlig stämning. Vi var inte där från början men uppläggen på de båda bröllopsfesterna kändes ganska snarlika, om än med olika stilar. Olika kläder, olika typ av traditionell livebandsartist, olika dansstilar, olika folk. Bröllop här är en BIG deal. Ett av livets största event. Ju större och dyrare bröllop desto bättre är det, och de satsar verkligen när det väl är dags. Har fått höra att som t.ex. läkare kan man tjäna ca 600 sudanesiska pund i månaden (oklar källa, kan det verkligen stämma?), vilket borde vara typ 850 kr.  Ett bröllop kan kosta flera hundra tusen euro. Alltså, det är sjukt mycket pengar!!!!!!! Och tydligen kan ett "normalstort" bröllop innebära att kanske 1000 inbjudningar skickas ut, men sen kan också alla inbjudna ta med sig vilka de vill. Jag känner inte i närheten av 1000 människor till att börja med?!!!! Skulle inte vilja vara den (pappan) som har ansvaret för allt, det är en stor skam om till exempel maten skulle råka ta slut. I alla fall så firas bröllopet i flera dagar med olika tillställningar, men jag antar att det vi var på är den största festen. Tänker att bröllopen här blir ungefär som för oss att gå ut på klubbarna, några sådana finns ju inte här. Men det var mycket röj på dansgolvet!

 

Idag var vi på Nuba wrestling. Nubabergen ligger söderut i Sudan, i Södra Kordofan, och folkgrupperna där har en traditionell brottning som de utför för att vinna heder åt sina byar. I utkanten av Bahri finns en arena där de kör såna matcher varje fredag, fast då inte riktigt med samma saker på spel. Området kändes inte alls som samma stad som Khartoum, det var som att komma till en annan del av landet.  En massa folk var där och jag tyckte det var kul bara att kolla på supporterskaran. Mest män i vita jelabyias och sina små hattar på huvudet, viftandes med händer och sjalar.

 

Har lite måste-se-saker kvar att hinna med så får försöka öka takten den sista veckan, om det går. Alltid svårt att säga i förväg vad som kommer hända. Brukar sällan bli som jag planerat. Men tills vidare hoppas jag i alla fall på att min luftkonditionering ska fortsätta kämpa på. Den har på senaste börjat läcka lite oroväckande mycket vatten. Jag har placerat plastpåsar på golvet för att försöka fånga upp det...

Eid-helgen är förbi och imorgon börjar vardagen igen. För mig som icke-muslim och utan familj i närheten att åka hem och fira med, har det varit en ganska stillsam helg med mycket läsa bok och dricka te vid Nilen. I fredags, som var den stora helgdagen var det så tomt på gatorna att jag kunde höra fågelkvitter. Efter det har det dock börjat märkas att fler är ute och hittar på saker tillsammans även på dagarna.

 

Imorgon fortsätter alltså sjukhuspraktiken. Jag är på ett sjukhus som ligger i Omdurman och som i grunden är ett sjukhus för patienter med tropiska sjukdomar som tex Malaria, Schistosomiasis och Leishmaniasis. Dock verkar det ha blivit lite mer som en generell medicinavdelning för där är patienter med alla möjliga tillstånd, även om det är många med de tropiska infektionerna också. Gemensamt har i alla fall patienterna att de är väldigt sjuka, många knappt vid medvetande. 

 

Skillnaderna från ett svensk sjukhus är såklart hur stora som helst. Det här är ett litet sjukhus med kanske 6 avdelningar i olika små hus, max 12 patienter på varje avdelning. De har inte mycket resurser att tala om men de som jobbar är skickliga,  det märks. Förra veckan var jag stundtals mest förvirrad, men jag förstod mer och mer av systemet för varje dag och lyckades ändå snappa upp en del konkreta saker. Känner också att det egentligen ger väldigt mycket intryck och lärdom bara att vara där och se hur de arbetar och hur patienterna är. De läkare jag hänger med mest är motsvarande våra underläkare, dvs relativt unga och nyexaminerade, och de flesta är kvinnor. De har liknande uppgifter som svenska underläkare också, alltså enklare undersökningar och dokumentation av all status, ordinationer och provsvar. De skriver och skriver (för hand, inga datorer i sikte) på en bänk i ena änden av korridoren och så kommer det konsultläkare och går ronder med dem. En av läkarna sa till mig att jobbet som "underläkare" här kan innebära ganska mycket annat förutom själva läkarsysslorna. Ibland blir du även nån slags finansiell medlare eftersom det inte sällan händer att patienten inte har råd med den nödvändiga utredningen. Då kan läkarna försöka hjälpa till, tex genom att ringa kollegor och kontakter på andra sjukhus för att ev hitta någonstans där utredningen/behandlingen kan genomföras gratis eller till ett billigare pris. Sjuksköterskorna är på avdelningen hela tiden och de har även något de kallar co-patients som sitter vid sin patient dagarna i ända alternativt har knölat sig ner i samma, ofta inte så fräscha, säng. De verkar hjälpa patienten med sin hygien och sina tabletter, som de har lösa kartor av i en egen medhavd plaspåse. 

 

             

Sjukhusområdet 

 

 Jag och Dr Sharafaldin

 

 

Igår kom en till svensk utbytesstudent hit, så nu är jag inte ensam khawaya längre. Känner mig rent av lite erfaren, yep.

 

 

Dadlar i mängder

 

Barberarn 

 

Tomma gator varje dag under Ramadan vid 19.30 inför bönen

 

Girlz på bröllop

 

Bokförsäljning

 

"Riksha"

 

Nilen i skymningen

 

Ahmed på Tuti island

 

 

 

Här kommer en lång utläggning om min bild av Khartoum so far: Det är en stor stad med stor diversitet i människor,  kulturer, etniciteter och livsöden.  Jag har långt ifrån varit i alla områden, den del jag känner till bäst är den centrala. Jag bor egentligen mitt i smeten. Då tänker man kanske på "smeten" så som de skulle se ut i en västerländsk storstad. Khartoums smet ligger runt ikring en moské,  med gator som är både lite större men mest små. Det är ett smärre kaos av bilar, människor, sand och försäljare som på gatan säljer allt från dadlar till sandaler eller mobilladdare. Här och var sitter kvinnor vid sina små medtagbara skåp med små glas och en liten kolspis och säljer té (nu under Ramadan dock endast på kvällstid) och i ett hörn sitter kanske en man vid en gammal symaskin och syr upp jelabyias,  de traditionella vita dräkterna som många sudanesiska män klär sig i. De större vägarna kan vara asfalterade men inte alla och trottoarerna är också halvfärdiga, dvs stora hål eller högar av sand gör att man ofta väljer att gå på vägen ändå. 

 

Kommer man sedan några kvarter utanför denna smet bli vägarna bredare och mindre håliga, bilarna kör fortare och husen blir också större. Det största huset  tillhör naturligtvis president al-Bashir. Hans palats är relativt nybyggt och ligger precis intill hans gamla palats som nu används mer som ett litet gästhus. Här och var sticker det också upp en glammig byggnad a la Dubai, som antingen är ett superdyrt hotell eller en fancy bankkontorsbyggnad. 

 

Jag har promenerat runt rätt mycket, dels för att jag tycker om det och för att det är ett bra sätt att lära sig känna igen gatorna, dels för att lokaltrafiken inte är helt enkel. Det finns 5 alternativ att välja mellan om man inte har en bil och inte vill gå: taxi, rickshaw (trehjulig moppe med tak), mikrobuss (ungefär som en taxi men är billigare),  minibuss (bussbil som fungerar lika som bussarna) och buss. För bussarna finns såklart ingen tidtabell eller så utan du får hoppa på när du lyckas stanna en och hoppa av där det passar dig, efter att ha signalerat till chauffören genom att knäppa med fingrarna. Det trixiga ligger ju då i att du måste veta åt vilket håll bussen kommer att ta vägen innan du hoppar på. Jag är i upplärningsfasen här, har inte riktigt förstått hur jag i förväg ska kunna förstå vilka vägval just denna buss kommer göra.

 

Khartoum ligger precis där Nilens två grenar, Blå och Vita Nilen, sammanflödar. Omdurman, som egentligen är en annan stad men som inte känns som det eftersom det bara är en bro över Vita Nilen som skiljer den från Khartoum, kallas i min guidebok för "Sudans Hjärta". Där finns flera viktiga historiska och arabiska platser och även landets största marknad. Bl.a.var det här britterna segrade över Sudan i ett stort känt slag 1898 där ca 10000 sudaneser och 50 britter dog. Sjukhuset jag varit på i veckan ligger i Omdurman men jag väntar på att Ramadan och Eid ska ta slut innan jag ger mig på det andra. :) På andra sidan Blå Nilen ligger Bahri, också som en egen stad/stadsdel. Det jag sett av det är typ stora, dyra hus. Mitt emellan dessa tre delar ligger en ö som heter Tuti. Fram tills för några år sedan fanns inga bilar här utan bara människor som levde landsbygdsliv, alternativt åkte båt över till storstan. Det är fortfarande så men nu finns också en bro från Khartoum vilket gjort att mer trafik kommit dit, och det är lättare för folk från stan att ta sig över för att picknicka eller till och med bada under de årstider då det är möjligt (inte den här årstiden...).

 

Kontrasterna är alltså ganska stora, både då det gäller själva staden och människorna. Inbördeskrig och konflikter har gjort att människor samlats i Khartoum som därmed har en mixad befolkning med människor  från olika folkgrupper och olika delar av Sudan, Sydsudan och andra närliggande länder. Trots oroligheterna runt om i landet är Khartoum en säker plats. Det är något som de själva är mycket stolta över. Jag kan själv gå omkring utan att känna mig orolig. Dock är det såklart omöjligt att inte väcka uppmärksamhet, så som jag ser ut. Det är inte alltid jättekul, även välmenande uppmärksamhet kan ju vara irriterande  (jag ska inte bli kändis). Men å andra sidan är alla människornas gästfrihet antagligen det bästa med det här stället.

 

Idag är sista dagen på Ramadan och imorgon börjar Eid. Får se hur stor skillnad det blir på allt efter Ramadan. Kanske blir det lite mer fart på folk?

 

 

 

 

I Sudan används inte toapapper. Istället får man spola stjärten med en sån här:

 

 

😊

Nar det ar 45 grader hettar de ljusa linnebyxorna pa benen och om jag sitter ner en stund blir de helt blota och ev lite genomskinliga - problematiskt. Jag branner mig typ pa solglasogonen och vattnet blir efter en stund varmt, alltsa inte ljummet utan varmt. Som lite for kallt tevatten.

 

Nu har over en vecka gatt och jag har vant mig vid tillvaron. Somnar vid 2-3 pa natten, vaknar vid 11. Koper mig yoghurt och brod till frukost och hittar sen pa nan liten vandringsutflykt och kanske pluggar pa lite om Toxoplasmosis och Leishmaniasis och de andra parasitsjukdomarna pa universitetsomradet - en trevlig oas inte langt fran dar jag bor. Pa kvallarna kan det handa lite vad som helst. Kl 7 bryts fastan, solen borjar forsvinna, alla bilar forsvinner puts vack och folk samlas pa gatan och overallt for att ata och be tillsammans.

Den kanske mest otippade maltiden nansin var for ett par dagar sen da jag blev inbjuden att ata "breakfast" (alltsa maltiden vid kl 19) med vaktarna for en stor modern galleria. Sa dar satt jag, tillsammans med 4 man i bla uniform och nat slags automatvapen, och at med handerna direkt ut deras bunkar med mat (bonor, ris, kyckling, dadlar, brod, hibiskusjuice mm). George Michaels "Careless Whisper" spelades pa nans mobil.

 

Har aven hunnit vara med pa ett brollop! Ett sydsudanesiskt brollop. Sa sjukt mycket manniskor i vackra klader, dans, musik, och mat.

 

Imorgon ska jag fa borja pa sjukhuset! :))).

 

Folk ar verkligen valdans gastvanliga och trevliga. Det ar inte svart att skaffa vanner. Jag sticker ju ut i mangden liksom. Jag har fatt nagra kompisar pa hostelet tex. Dar bor tydligen typ 120 tjejer! Var alla far plats har jag ingen aning om, jag hade kanske tippat pa typ 20 pers. Men generellt ler alla vanligt mot en, ingen forsoker lura en pa pengar i affarerna (snarare tvartom, igar fick jag en tvaratters middag gratis pga hade kopt falafel for 7kr dar tva ggr innan), folk kommer fram och halsar och pa gatan ar det inte de vanliga busvisslingarna eller sant som annars ar sa vanligt utan standardutropen ar alltsa Welcome! eller How are you - fine?? Men jag ar ju lite av en utomjording. En "khawaya" (= vit vasterlanning). Och det marks. I vissa aspekter ar det som att jag lever som i en parallell varld. Som med tidsaspekten. Sa manga ganger som jag trott vi bestamt traff. Jag inser att det inte kommer bli exakt pa avtalad tid, men gor mig ju anda redo darikring sa att jag lite casual glider till motesplatsen kanske 20 minuter sent. Och sen gar det en, tva timmar, kanske annu mer. Ingen kommer, och det kan sluta med att det inte blev nat av det hela. Ingen ide att bli sur dock. Det ar som jag laste nanstans; jag har klockan, de har tiden.

 

Har ar nagra halvsuddiga bilder pa vanner (allt taget med mobil pga maste ha godkannande fran nat himla ministerie for att ta foton med bra kamera..) :

 

Jag ar har och jag lever!
Borjade i fredags med att jag inte blev mott pa flygplatsen som jag hoppats. Och min nyvunne van, den kortvuxne mannen med stor kavaj och en jatteleksaksman i en pase, som jag motte vid mellanlandningen i Addis var forsvunnen. Men det loste sig efter att jag fick lana en mobil av en annan man och efter en stunds svettande i den lilla entrehallen kom Ahmed som rakat ta fel pa tiden. Jag fick vila i Ahmeds stora hus, blev serverad mat och iskall juice av hans mamma och hembitrade och kande mig valdigt valkommen. Med Ahmed och hans van Ahmed mfl akte vi till en gigantisk park med sjukt mycket folk som alla samlats for att bryta dagens fasta (ar ju mitt i Ramadan). Hann ocksa med att inforskaffa ett nytt simkort (har nu nummer +249924070774) och bli inbjuden pa brollop av en svensk-sudanesiska mm. Sen blev jag till slut avslappt i mitt rum, och da kunde jag inte annat an skratta. Hade ju forvantat mig halvdalig standard och nat annat kan jag val inte pasta att det ar. En sang med madrass som ar ca 1 cm tjock och med ett manga ggr ateranvant lakan. En toalett utan spolfunktion, ett icke fungerande handfat och ett ganska lortigt badkar. Och hyfsat mycket myror overallt.

Forsta dagen var jag mest exalterad och tyckte det var superhaftigt att vara har osv osv, dagen efter hann allt sjunka in mer och jag blev valdigt varse over att jag inte har nagra fler utbytesstudenter att umgas med. Ar alltsa ensam icke-sudanes. Forstar typ ingenting. Sjukhuset jag ska vara pa kan jag tydligen inte borja pa forran pa onsdag pga maste bli registrerad i landet pa nat vis forst, Ahmed ar forhoppningsvis och fixar det at mig idag. I mitt dorm dar jag bor ar andra studerande tjejer, de flesta verkar vara fran Sydsudan. En del pratar bra engelska, andra inte alls.

Det jag kan gora bast just nu ar typ att spankulera omkring i hettan, embracea svettflackarna, halla i mig vatten och svara vanligt pa alla som sager Hello, how are you? och Welcome to Sudan!